Jag slits ständigt mellan fin- och fulkultur. Och jag vet att det egentligen är fel att göra en sådan uppdelning, men det är svårt att låta bli. Skulle jag dessutom göra en djupare undersökning i hur mycket av vardera jag konsumerar så skulle fulkulturen vinna en jordskredsseger, helt klart.

Trots det är det finkulturen som jag gillar att stoltsera med. Det är få människor (typ en) som jag öppenhjärtligt kan diskutera Kissies bloggande med. Och det är inte så att jag känner ett brinnande behov av att redogöra för mitt dagliga intag av Discovery-program (Ikväll: Swamp Loggers OCH Svärdfiske – vilken jävla tv-bonanza!). Men att jag och en vän slängde ut en smärre förmögenhet på vin och vit tryffel i helgen (för att krydda en jävla potatis(mos)puré) har nog däremot inte undgått någon av mina vänner. Oerhört pinsamt och genant.

För att kompensera mitt Kissie-läsande så tvingar jag även mig själv att läsa bloggar av den mer elitistiska och svårare sorten. Mitt senaste ehm.. “fynd” är den blogg som skrivs av den svenska vinimportören Dristly (Skitnödighetsnotering: Jag är medlem). Ikväll läste jag det här inlägget och handen på hjärtat så hade jag ingen som helst aning om att rosévin ska vara “laxrosa”, än mindre att det prompt måste komma från Provence.

Något som jag däremot vet, är att jag under sommarens middagar kommer sitta och älta denna vinkuriosa för mina totalt ointresserade vänner, endast för att försöka täcka över faktumet att egentligen är en helt vanlig tönt från Östanfors i Falun. Att jag är en person som trivs som bäst när jag smyger in på jobbtoaletten och spelar Doodle Jump på min telefon, eller när jag sitter hemma med laptopen i knät och ger mig själv prostatacancer genom att läsa bloggar tillhörande tjejer som knappt var ett embryo när när jag röstade i mitt första riksdagsval.

Och då måste jag ju ändå fråga mig själv: Hur fan blev det så här?

Men note to self: Rosé ska vara laxrosa. Laxrosa, laxrosa, laxrosa. Check.

Men nu är våren här! På riktigt! Jag är dessutom en ganska säsongsbetonad typ som gärna frossar i det säsongstypiska. Så nu säger jag hejdå till stek, grytor, mörk öl, ylle och rotfrukter och säger istället välkommen till primörer, Chablis, skaldjur och typ…..Chevicce.

Bring. it. on!

Så nu lämnar jag jobbet såhär:

teratologi, vetenskapen om missbildningarna under fosterutvecklingen, deras uppkomst och förekomst, samt om möjligheterna att förebygga dem.

Efter att nyheten om Pluras kokaintrubbel läckt ut så var jag väldigt nyfiken på hur han skulle hantera sin det hela och vad det skulle få för konsekvenser. Initialt tyckte jag att han skötte det hela rätt bra – han gick ut med att det var han som åkt fast och han försökte inte distansera sig från media utan ställde upp på intervjuer. Helt rätt ur ett krishanteringsperspektiv.

Plura är ju även matskribent varje torsdag för tidningen CITY och jag hade mina tvivel kring huruvida han skulle vara med i dagenas nummer. Men det var han, matrecensionen uteblev dock. Istället har han valt att på en helsida göra avbön och förklara sitt misstag. Förklaringen är dock, minst sagt, riktigt jävla usel. Så här skriver han:

“När jag promenerar ner mot Kometen träffar jag en ytligt bekant, dessutom någon jag inte träffat på väldigt länge. Vi börjar prata och plötsligt sker det. Jag ger honom de kontanter jag har på mig och han stoppar en bunt små kuvert i min hand med orden, “du får några extra för att ditt matprogram är så jävla bra[...]” Jag skyndar mig iväg med hans ord och mina pulsslag ringande i öronen”

Det är intressant att se hur Plura förminskar sin roll i det hela. Köpet av kokain är ingen aktiv handling, han vill snarare få det att låta som om han mer eller mindre fått det under tvång. Han utelämnar medvetet all ordväxling som föranlett själva transaktionen men är noga med att betona att det är den andra personen som aktivt “stoppat” kuverten i hans hand medan Plura själv är bara en passiv mottagare.

Vidare ger han dessutom ett mycket tveksamt svar till varför han hade så pass mycket kokain på sig. Det låter orimligt. För seriöst, vilken langare har lust att slänga bort några tusenlappar som en snäll gest? Bara sådär? Vad som däremot är mer troligt är att personen i fråga medvetet sålt på Plura ett par gram extra eftersom Plura säkerligen har en ganska så skaplig ekonomi. Men okej, om vi utgår från att det faktiskt gick till så som Plura beskriver det, hade han då inte enkelt kunnat avböja de extra grammen? Om han nu inte ville ha dem? Uppenbarligen inte. Plura gör återigen sig själv till offer och förstärker detta genom att antyda att han lämnade situationen smått skärrad. Stackars Plura.

Utöver den passage jag citerat så fortsätter han att linda in sig i snåriga förklaringar i ungefär två spalter till. Han antyder dessutom, som en ytterligare förklaring, att ett hektiskt arbetsschema med mycket vin och fest fått hans omdöme att svikta. Återigen – stackars Plura!

Nej.

Jag köper inte Pluras förklaring och det gör nog ingen annan heller. Hektiskt schema eller inte – ingen är intresserad av en helsida med välformulerade och genomtänkta ursäkter som svar på frågan: Varför? Det absolut bästa hade varit om Plura sagt att han var full, blev sugen på kola, gjorde en dum grej, att han dock står för vad han gjort men att han är ledsen för alla som blivit lidande av hans klumpiga agerande. Effektiv krishantering behöver inte vara svårare än så. Efter ett mediahalvår som ibland helt och hållet dominerats av “Tiger-gate” så borde även Plura lärt sig att det väl genomtänkta sällan upplevs som det uppriktiga.

Skämmes Plura, skämmes.

Jag har länge varit fascinerad av fenomenet Andres Lokko. Jag fascineras över hur en person med ett sådant uppenbart konstnärskomplex ändå kan tas på så stort allvar. Han tvingar sig själv att gilla det uppenbart svåra, han svarar knepigt på intervjufrågor och bor i en helt och hållet självpåtvingad exil. Och nu, för att verkligen manifestera sin egen skitnödighet så ger han ut något som pretentiöst som en “antologi” med sina samlade texter. Så här lyder den tillhörande biografin:

“ANDRES LOKKO, född 1967, är dramatiker och kritiker. I drygt femton år har han skrivit om kultur, i synnerhet om popmusik. Under största delen av 90-talet var han självutnämnd chefsideolog på tidningen Pop. I dag verkar han bland annat som krönikör för Svenska Dagbladet och är bosatt i London”.

Just sitt exilboende i London är något som han inte vill att någon ska undgå. Det framgår i varenda intervju han ger. Jag kan tänka mig att han skickar in arga rättelser om det skulle publiceras en enda intervju eller artikel om honom där det inte framgår klart och tydligt. För han vill ju sitta där, med alla andra plågade konstnärer som tvingats i exil – James Joyce, Alexander Solsenitjin och Oscar Wilde. Jag vet däremot inte riktigt vad han gör i London mer än att han skriver krönikor för Svenska Dagbladet. Det skulle dock inte förvåna mig om han SMS-lånar ihop till sin inkomst bara för att kunna odla myten om sig själv.

En liten semi-vetenskaplig google-undersökning jag gjorde visar även att av de ca 69 000 sökträffar som finns på “Andres Lokko” så innehåller hela 14 300 ordet “London” (!!!).

Herregud. Herre-jävla-gud.

Årets bokbål ser därför ut som följer:

1. Andres Lokko – Andres & Lokko
2. Blondinbella – Självhjälpsbok med ännu okänd titel

Fler förslag?

Just nu i Sverige:

interpole´ra, förvanska (text) genom att göra egna tillägg.

Solipism, ståndpunkt enligt vilken endast det egna jaget och dess förnimmelser existerar.