Diplomatisk kris #2

Ernst, det här inlägget är till dig

För att visa min kritiker Ernst att jag inte är helt omedveten om saker som genus och maktstrukturer så vill jag redan nu säga att den här skandalen kommer få betydligt mindre konsekvenser för Plura än vad den fick för Sanna Brådning, som begick samma brott för något år sedan. Sanna miste jobbet. Oddset på att Plura inte får fortsätta med sitt småtrevliga matlagningsprogram på TV8 sätter jag till 1.34.

När Plura drar en lina ses det som lite skönt gjort. Folk tänker att det trots allt är härligt att han kan vara rock’n'roll även på gamla dar. En man kan nämligen begå den här sortens misstag utan att det strider mot det manliga idealet – för en person som Plura är det till och med lite gynnsamt. Det blir bara lite Rebel Without a Cause över det hela, medan Sanna Brådning blir en dålig förebild, en svikare och någon som drar skit inte bara över sig själv utan samtliga kvinnor. Och det, Ernst, tycker jag inte är rätt.

Let the drinking commence!

Helgen flåsar mig i nacken just nu och det firar jag som alltid med min absoluta fredagsfavorit. Enjoy!

DIPLOMATISK KRIS!

Tidningarna har idag handlat om två saker: Melodifestivalen och den “diplomatiska kris” som uppstått mellan Sverige och Turkiet. Det första orkar jag inte ens kommentera men det här med diplomatisk kris intresserar mig.

För det första: Det är intressant att se hur vuxna människor ibland kan bete sig precis som de gjorde när de var nio år gamla och hur de ibland löser konflikter på precis samma sätt. När man var liten och var hemma hos en vän och osämja uppstod så var alltid det stående hotet “Sluta nu annars går jag hem!” Och om kompisen inte slutade, ja då gick man hem, som en slags protest.

Precis det har nu inträffat – Turkiet lackade ur och gick hem. Och visst är det både lite skrämmande och lite gulligt att se hur vuxna och välutbildade människor kan agera på precis samma sätt? Men misströsta ej! Om mönstret från barndomen går igen, så behöver Sverige bara ringa upp och säga förlåt, eller ge personen i fråga lite tid att lugna ner sig. Sen är allt som vanligt igen och de sitter återigen bredvid varandra i den utrikespolitiska sandlådan.

För det andra: Exakt vilka konsekvenser kommer den här diplomatiska krisen att få? Hur är vår beroendeställning till Turkiet? Missförstå mig rätt nu men min enda relation till Turkiet är typ Pitabröd, Kebab och Meze (oklart om det över huvud taget är turkiskt) och skulle de strypa exporten av Meze, så kan vi ju alltid ta ett snack med våra vänner på Balkan som käkar i princip samma sak. Men som en liten återkoppling till Melodifestivalen så kan vi väl konstatera att vi inte kan räkna med någon 12a från Turkiet i år, tyvärr.

Min första hatkommentar!

Satt precis och läste igenom mina senaste inlägg. Jag får väldigt sällan, i princip aldrig, kommentarer på det jag skriver och därför sken jag upp som en sol när jag såg att någon hade kommenterat ett inlägg jag skrev i söndags. Kommentarens innehåll visade dessutom att personen i fråga läst flera av mina inlägg, vilket såklart glädjer mig.

Där kunde ju allt slutat bra, men det gjorde det inte. Personen i fråga, som kallar sig för Ernst, riktade nämligen en hel del kritik mot mig som person och de ämnen jag skriver om. Jag citerar:

“..Vissa saker förändras onekligen inte och har nog inte gjort så de senaste 10 000 åren. Unga, vita medelklasspojkar som reproducerar könsroller och klassperspektiv genom att säga att mammor är så och pappor är så. Genom att inte lyfta upp en enda kvinna i denna “kulturskrift”, förutom blonda fjortistjejer, så är ett lätt target att håna. Genom att hylla författarmän och hoppa av en lärarutbildning, tydligen, på grund av “bullmammorna”.

Men det vet du säkert om.”

Jag lever enligt devisen att man måste våga ta smällar för att dela ut dem och Ernst har onekligen en poäng i det han säger. Jag är oerhört dålig på att lyfta fram kvinnor i positiv bemärkelse här i bloggen. Jag älskar att raljera över 14-åriga bloggtjejer, älskar att generalisera och jag är onekligen en ganska så typisk vit kille från den övre medelklassen. Helt rätt.

Men jag gillar som sagt folk som Ernst, som går på attack och pekar på mina brister. Nu känner ju inte Ernst mig och den grovhuggna bild som han målar upp kanske inte direkt överensstämmer med hur jag faktiskt är som person, men det är trots det en generalisering med vissa poänger. Så Ernst: Point taken. Men fortsätt gärna att läsa och fortsätt att hylla eller hata, det är upp till dig. Jag är dock glad att du är här.

Och ernst, ett litet förtydligande: Jag hoppade inte av lärarutbildningen endast på grund av bullmammorna. Jag hoppade av lärarutbildningen på grund av att utbildningen höll väldigt låg kvalité, jag tyckte det framgick i texten.

Stort LOL

Erkänn att det här är förbannat jävla roligt? Visst?

På tal om Lars Vilks…

Jag kan ju omöjligt vara den enda som reflekterat över hur slående lika Jihad Jane och Annika Östberg är? Eller hur?

Chefredaktören har ordet

Kära läsare,
Som ansvarig utgivare för denna kulturpublikation väljer jag att inte publicera bilden på Lars Vilks rondellhund förställandes profeten Mohammed. Däremot publicerar jag en bild på en rolig LOLcat.

Vänlig hälsning,
Jens Persson
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Förlåt mig, jägare

Jag skulle vilja ta tillbaka ett yttrande, eller flera yttranden, som jag gjorde i anslutning till vargjakten. Om jag minns rätt så kommenterade jag den aldrig här på bloggen men väl på Facebook och andra sociala medier. Jag sa då bland annat att jag aldrig skämts så mycket över att komma från Dalarna och att vargjakten inte var annat än ren och skär idioti. Detta vill jag alltså ta tillbaka. Jag har ändrat mig.

Anledningen till varför jag nu gör en helomvändning och ställer mig bakom denna synbara grymhet är att mitt hat gentemot de som protesterar mot vargjakten vuxit sig större än det jag känner gentemot de som jagar.

Jag gillar vargar, de är fina att titta på vilket jag, likt de flesta Stockholmare, gjort på Skansen. Jag har däremot ingen aning om hur det känns att bo mitt bland vargar, eller hur det känns när vargen käkar upp ens hund eller katt. Det är någonting som få Stockholmare kan relatera till. Vår bild av vargen är därför enkom positiv. Ändå är det just personer från Stockholm som är flitigast på att basunera ut sin avsky mot vargjakten, utan att alltså ha någon direkt kunskap i frågan.

Främst tycks det röra sig om Whale Wars-tittande medelklasspar från Nytorgsområdet. Människor som tror att användandet av ekologisk bomull och surdegsbröd från Urban Deli gör dem till vildmarksmänniskor såväl som experter i samtliga naturfrågor. Par där mannens sätt att värna om arbetarklassen är att titta på American Loggers och köpa flanellskjortor från Ralph Lauren för 4500 spänn, medan kvinnan tror att en mix av hemodlad krasse, Maria Espinoza och Bikram Yoga är hennes band till det enkla folket. DET är människorna som fördömer vargjkaten. Och jag är ledsen att säga det men inte ens en blodtörstande bonde från Dala-Floda som runkar till Guns’n'Ammo och vars enda relation till mångkultur är “Negerjonny” som driver det lokala snabbköket, kan väcka en lika stark avsky som den jag känner inför den här sortens människor.

Jag skulle kunna orda hur länge som helst om de här betongbönderna. Att de älskar filmer som “Into the wild” och “Grizzly Man” utan att inse att det är två filmer om två korkade människor som dog på grund av att de var just korkade människor. Men för att summera det hela: Jag tar tillbaka allt. Skjut på! För vad fan vet jag om hur läskigt det kan vara att ha en varg på bakgården. Faktum är att jag tycker det är obehagligt nog att springa på en okopplad Labrador ute i joggingspåret. Och jag tror att nytorgsmänniskorna är lika glada som jag att det finns avgränsande stängsel på skansen, trots allt. Så förlåt mig, alla jägare, jag ska vara tyst i den här frågan från och med nu.

Dagens ord: Baduad

Baduad, person som i brist på djupare insikter i de skönare konsterna låter sig hänföras av allsköns, som konst föregiven, smörja.